varför kommer man inte vidare?
Lycka, hur känns de egentligen? Jag har totalt glömt bort de..
Är inne på mitt 8:de (tror jag) år med psykisk ohälsa.. man har lärt sig mycket genom åren; varför man e som man e och hur man ska hantera olika situationer..
Men gångerna man faller, är typ samma sak varje gång, samma känslor (även om de känns som att man aldrig känt sig så nere som just då)
Just nu är jag i ett tillstånd där hjärnan inte alls vill samarbeta med mig.. så fort jag går utanför dörren (vilket är alltför sällan) känns de som att jag inte är jag o allt runt omkring inte riktigt finns, eller? Hemma går allt på automatik, man behöver inte tänka på samma sätt..
Sen har man upplevt en del skumma saker..
Ser spindlar som inte är där egentligen..
Härom natten drömde jag en dröm om att barnen dött.. När jag vaknade trodde jag att det faktiskt hänt. Ena delen av hjärnan trodde, medans en annan del visste att de inte var så eftersom barnen var mindre i drömmen o vi var i en annan stad.. De gick inte ihop och ändå kunde jag inte riktigt skilja på vad som var dröm eller inte..
Ångesten på kvällen gör mig tokig.. man ligger o försöker andas o undrar hur länge man ska orka, man vill inte leva så.. man vill inte känna denna konstanta tyngd..
När man mår som man gör så känner man sig hur besvärlig som helst.. har kontakt på psyk o de känns som att man gnäller om samma sak om o om igen och hur mycket de än försöker hjälpa, så hamnar jag i samma svacka igen o igen..
Jag är inte skapad för denna värld.. varför kommer jag inte vidare? Är så trött på mig själv...