världens sämsta förälder..
'O när man inte lyckas få henne förstå, känner man sig ganska världelös o frustrerad.. just nu har jag inte riktigt orken..
Sen är de frustrerande när man inte vet hur mycket av hennes "oförstånd" har med hennes diagnoser att göra (mycke antagligen)..
Allt är bara så frustrerande, att man inte kan göra mer, hjälpa henne att förstå... då känner man sig rätt värdelös..
MEN, då får man tänka på hur sonen är, för där har man visst gjort nått rätt. (Nu har han ju inga diagnoser så de är ju skillnad) varje gång jag tänker på hur han är som person så har jag svårt att fatta vart de kommit ifrån.. Han är redan 17år.. tror inte man kan vara mer duktig än vad han är :) Han tar initiativ; tvättar, fixar mat osv.. o ber jag om nått så gör han de direkt.. de är säkert 5 år sen som jag var tvungen att säga att han måste vakna för att gå till skolan.. han har ingen frånvaro i skolan, dricker inte och om han blir ute lite längre på helgen, skickar han alltid mess.
Jag anser mig vara en snäll, men hård mamma.. men när de gäller sonen har jag inte varit hård mot han på flera år.. (typ skälla på han om de nått han gjort fel)..
Självklart är min dotter den absolut finaste flickan som finns! Hon är duktigt på de hon gör och försöker bli bättre på allt hon gör. Hon är oftast glad och periodvis väldigt gosig:)
Hon har haft ett tufft liv o tvingats kämpa så mycke mer än andra i sin ålder! Hon är för snäll, vilket andra är duktiga att utnyttja..
Så e man förnuftig, så är jag kanske inte dålig på att vara förälder... behövde bara skriva av mig lite.. :)
Så nu är jag lugnare o ska nu få dottern att göra sin kvällsrutin så hon kan sova sen..
Imorgon är de en ny vecka!