hatar förändrigar
Efter 6-7 år's möten på psykiatrin verkar de som att de inte blir så mycke mer..
De är inte de att det inte behövs, utan för att min kontakt slutar... att få ytterligare en ny kontakt (som då bli tredje på ett år), känns inte så kul..
Istället tycker dom att jag ska en annan typ av insats som riktar sig mer åt mitt liv o mitt boende.. De kan nog funka...
Problemet är mer personerna som jobbar me detta.. hade en bra kontakt på psyk, i runt 6 år. Som sen byttes till den som nu slutar...
Likadant är de den hjälp av familjebehandlare som jag får. Första personen var kanon o jag hade henne i 5 år.. sen hade jag en pers. I nått år och nu en som jag haft rätt länge..
Problemet är att de e många bytet, vilket medför att man igen o igen måste lära känna personerna.
Nu framöver kommer jag vara tvungna att lära känna nya personer som man ska få hjälp av.
För varje ny person som kommer in i mitt liv blir jag mer inåtvänd och vill som inte riktigt släppa in dom (dom kommer ju försvinna från mitt liv ändå)
Så nu e de en del ångest pga att jag inte har nån jag att kontakta när jag mår sämre.. o när jag inte vet vad som sker framöver blir de tufft...
Mycke tankar på det jag inte kan eller klarar av.. när jag inte klarar av de enklaste uppgifterna, förstår man inte varför man ens lever.. osv..