Tiden går, men allt annat står still..
Att skriva i bloggen kräver ork, energi.. önskar jag kunde skriva oftare, skulle nog behöva skriva av mig..
Sanningen är nog att de jag vill skriva om är mest negativt och därför undvika att skriva.. men så tänkte jag, varför? Att skriva av sig hjälper mig till en viss del, så varför inte klaga en massa här 😋
Sanningen är att jag är trött, psykiskt trött.. hur står man ut? Hur orkar man gå vidare? Önskar verkligen att man bara kunde ge upp..
Kvällarna med sjuk ångest.. o de blir inte bättre.. jag vill gråta, men jag tillåter mig inte att göra de. Istället skadar jag mig själv, orkar inte längre bry mig om att de är fel..
Jag försöker att le, verka glad.. jag har ju två barn att ta hand om.. den lilla energi man har går till dom...
Såg en dokumentär om nån som hade de kämpigt.. ser hur dennes förälder verkligen försöker hjälpa.. ser hur de kramas, gråter tillsammans.. likadant är de då man e inlagd på psyk.. folk får besök, familjer som hälsar på och de gör så jävla ont i mig... även om jag kommit till de stadiet att jag nog inte skulle klara av om nån i min familj skulle "bry sig", så finns de alltid en avundsjuka som gror.. även om jag vet att dessa föräldrar kanske inte är de bästa, så lägger de iaf energin just då till att dyka upp, komma på besök.. kanske är de en anledning till varför ensamheten är så stark... inte heller resten av släkten verkar ha nått intresse för hur man mår, de verkar inte ens vilja ha kontakt med mig... mina tankar hamnar alltid på att jag: den jobbiga, osociala, udda.. vem fan vill ens vara i mitt liv?! Jag är verkligen inget för dessa personer som man borde kalla sin familj...
Jag är så trött, trött på att jämt hamna i depressioner.. ska livet fortsätta såhär?? Vad är de för liv egentligen?? Så fort man börjar må lite bättre, kraschar man igen...
Jag orkar inte... jag vill inte..
Men jag måste tänka på barnen, finnas där för dom... vilket bara skapar mer ångest...
Idag (om sådär 3 timmar) är de julafton... planera är gjorda, ska spendera dagen med de finaste människorna jag känner.. så varför kan jag inte vara glad för de?? Jag vill se fram emot de, glädjas över de.. jag hoppas iaf att jag kan lägga på ett leende, bara för en dag!
Denna kamp med mig själv har pågått så länge nu.. vill inte lasta de få vännerna jag har med alla mina negativa tankar..
Jag är bara så trött, så jävla trött.. jag vet att de blir bättre till slut, de gäller bara att stå ut.. gäller att hantera ångesten, panikattackerna o hoppas att jag vinner mot självmordstankarnarkotika, även vid denna svacka.