För negativt för att läsa....
Jaha, kväll igen.. som vanligt är dom värst..
Tankarna som går ihop i varandra och allt blir ett stort trassel..
De mesta är mest löjliga tankar som antagligen inte stämmer enligt andra, men som är sanna för mig..
Folk har sagt till mig att jag är en "bra mamma".. men ärligt talat.. Min sociala fobi och mina svårigheter för att vara på sociala tillställningar måste ju skada barnen.. Tanken på att ens barn vet att jag inte kommer om de skulle ha något speciellt i skolan typ klassfest o sånt, gör så sjukt ont.. Tänk att vara barnet som står där utan sin mamma medans alla andra har sina föräldrar där, måste vara hemskt och kännas som man är riktigt utanför.. *alla andra har normala föräldrar..*
T som behöver mer hjälp o stöd i vardagen, speciellt med sociala situationer då hon har autism... Detta är inte nått jag kan hjälpa henne med.. tänk om det skadar henne o blir lika skygg som jag då hon blir äldre..
Jag vill inte skada mina barn..
Ibland känns de som att T skulle må bättre någon annnanstans..
Med någon som är bättre än jag, som kan göra sånt jag inte kan...
När jag ser min son, när jag hör honom när han har en konversation med en vuxen, är jag är så sjukt stolt..
Han börjar bli stor, han är social, han är snäll, han är ärlig och är en underbar människa!!
Jag är livrädd för att mitt mående, mitt beteende, mitt hela jag kan bli en orsak till att han kanske börjar må dåligt...
...............
Jag kämpar på.. mot mina egna demoner..
dom är så duktiga på att trycka ner..
dom hånskrattar..
Jag är värdelös och knappt ingen bryr sig...
............
För ärligt..
hur ska man tro att nån bryr sig då de inte hör av sig..
tydligen är de bara jag som ska hålla kontakten..
jag fattar inte de där..
de känns som att de alltid varit jag som ringt folk i hela mitt liv..
när jag slutat ringa så är de som om kontakten avslutas... som om dom inte brytt sig tillräckligt för att vilja ha kontakt..
............
folk med depressioner känner sig såå ensamma, vilket är väldigt vanligt..
många av dom är inte så ensamma..
många av dom har faktiskt föräldrar som bryr sig.. syskon eller annan släkt...
vänner.. man känner sig bara ensam...
önskar jag hade de så jag med..
men sanningen är att jag faktiskt är rätt ensam...
jag har två pers i mitt liv som bryr sig.. 2 stycken!!
Jag är jätteglad att jag har dom!
önskar bara att jag slapp smärtan över att andra uppenbarligen inte är intresserad över att jag finns..
Jag kommer alltid vara "den där udda och osociala släktingen" eller "kompisens kompis som är konstig"
Detta är ren fakta!!!
Den vanligaste kommentaren jag får då man träffar en kompis kompis och umgåtts en stund är:
"Du är inte som jag tänkte mig.." (då de upptäcker att jag faktiskt kan skämta och prata)
hahhaaha...
ingen av dom verkar fatta att de säger: Första intrycket av dig är negativt..
TACK!!
...........
Att resten av livet vara den "udda/konstiga" är inget jag ser fram emot..
förstår inte syftet..
................
bläääää...
Nu har jag skrivit av mig lite, kanske går de att somna nu..
Imorgon är en ny dag, då slänger vi på leendet igen och låtsas att livet är toppen!
För visst är så de säger: De låter som att du mår bra nu.......