Kommer man nånsin över Känslan av otrohet?
Dock börjar jag bli less på att så fort jag hör en låt om att bli sårad eller liknande, så dras tankarna direkt till för ett år sen.. Tankarna riktar sig alltid till kvällen så jag fick reda på vad du gjort mot mig, känslan av ett hugg i magen jag aldrig nånsin upplevt, paniken jag kände.. Kanske hade de känts lite bättre om du kunde stå för de du hade gjort, istället för att neka, vi visste ju båda vad som var sant..
Man har aldrig riktigt vågat prata om de, kanske för att man på något sätt skuldlagt sig själv.. Även om jag vet att de inte var mitt fel, så känns de ändå pinsamt.. Att nån kunde göra så mot mig..
Kommer man nånsin över hugget i magen, varje gång jag tänker på att du var otrogen mot mig?
Även då jag ser dig ibland, kan tankarna komma upp, jag känner mig äcklad.. Frågor som varför snurrar i huvudet, men har aldrig fått nå svar på de.. Sånt blir man frustrerad över, tycker att ärlighet i den situationen vore en självklarhet...
Att känna frustration är aldrig bra... Man blir elak.. Man vill såra.. Man vill skrika...
Folk tror att du e sååå snäll, att du aldrig nånsin skulle kunna göra illa nån... men om de vore sant, hur kunde du såra mig så extremt.. Hur kunde du vara så elak som frös ut mig från din vardag, aldrig var hemma, tog aldrig hand om dina barn och genom den metoden fick mig att avsluta de vi hade.. Jag kallar de feghet!!
Detta gör mig mest frustrerad, att folk tror en viss sak, men sanningen är så långt ifrån...
Detta är inget jag tänker på ofta, men ibland dyker de upp i huvudet.. Jag har kommit över att du var otrogen, men inte känslan av att få reda på de...
Önskar jag kunde bli din vän igen, men din attityd mot mig får mig fortfarande att känna mig värdelös, får mig att må dåligt och det är då, när jag pratar med dig, jag minns varför jag inte orkade kämpa för oss längre...
Förstår din ilska och besvikelse. Det kan ta länge innan det mattas och man känner likgiltighet, vilket är på sätt och vis skönt. Då betyder inte personen något för en längre, man kan jobba på sig själv och sitt nya liv. Det sista stycket berörde mig...kom ihåg att man är aldrig ensam i ett förhållande. Du behöver absolut inte känna det som ett misslyckande att du inte orkat kämpa för er längre, HAN har ju inte visat något intresse av att göra det! Jag kände oxå så vid avslutandet av det låånga förhållandet med M men insåg till slut att inget var mitt fel och jag hade endast kastat bort flera år på en person som bara tänkte "my way or no way" Kraaam!