Not the same...
' Bråket mot ångesten fortsätter.. varje kväll samma sak.. trycket i brösten.. tungt att andas..
Skriken i huvudet som säger att jag vill inte länge.. Varför måste man finnas? Orken börjar ta slut helt o hållet..
Såg en film, en person som satte en pistol mot tinningen.. jag blev arg och min enda tanke var: ge mig den där pistolen, jag behöver en pistol!
Sjuk tanke, jag vet.. vet bara inte hur man lyckas ändra tankarna.
Man lägger på ett smile o låtsas som att livet ändå är okej.. vill ju att de ska kännas okej.. var inlagd på psyk i november o när man kommer ut därifrån så känns de som att folk runt omkring tror att allt är bra nu.. därför låtsas man.. för man vill inte oroa folk, man känner sig tjatig om man skulle säga sanningen.. man känner sig så jävla misslyckat som inte mår bättre...
Sen har vi gruppen människor som inte alls förstår sig på psykisk ohälsa. Jag är glad för deras skull att de inte upplevt ångest o depression och hoppas verkligen att de slipper gå igenom sånt.
På nått sätt tror vissa att man har nån magisk knappt som man kan trycka på och så är det bra. Som att man har en förkylning och när den går över så är den över..
Funkar inte så, även om de vore kanon om de gjorde det...
För mig har depressioner blivit vardag.. nått som sker ett visst antal gånger per år.. antar att jag måste lära mig att acceptera det o det är svårt..
Vissa personer i min omgivning vill att "gamla jag" ska komma tillbaka.. Den "jag" som alltid är glad och skrattar..
Men denna person jag en gång var, är död o kommer inte tillbaka..
\n
\n