4. Do you consider youself "addicted"? Why or why not?

'
När jag försöker att förklara mitt självskadebeteende så brukar jag faktiskt jämföra det med ett beroende. Så JA, jag anser mig vara beroende. 
Anledningen till detta är känslan jag har av att hela tiden vilja skada mig. Så fort nått blir lite jobbigt, kommer tanken upp, längtan efter den fysiska smärtan för att "lätta" på de som e jobbigt.. 
Tycker de är väldigt likt tex en alkoholist, som behöver ta till alkoholen för att kanske koppla av och känna sig lugnare.. 
Sen att man måste kämpa för att inte "trilla dit igen"..
 
Vissa säger att självskada inte kan klassas som ett beroende utan som en tvångshandling. Jag kan förstå hur dom tänker och kan väl till en viss del hålla med.. eller? :P
De kanske är ett tvång vi har men tankarna och känslorna är ändå väligt likt ett beroende. 
 
 I perioder av mitt liv kan jag definivt se min självskada som ett tvång.. Dom gånger som de har varit som värst. De började som ett sätt att lindra min ångest, men blev senare något jag var tvungen att göra innan jag gick och lade mig varje kväll.. perioder var de så illa att de skedde fler gånger om dagen, hade mina olika rutiner. Detta påverkade självklart vardagen. Många gånger kunde jag inte fara nånstans för att jag var "tvungen" att skada mig en viss tid.. Sjukt, men så var de..
 
 
 
 
 

3. What is your motivation to recover?

'
Motivation till att sluta..
De finns lite olika saker.. 
 
Att skada mig själv är något som dyker upp dagligen i tankarna och jag har olika sätt till att handera dessa.
Oftast då jag inte har färska ärr eller skorpor på armarna försöker jag tänka på att jag inte ska "förstör mina framgångar" genom att göra nya sår.. 
tänker på att man gärna vill gå i kortärmat på sommaren och då vill jag inte ha färska skador.. 
 
men största motivationen är ju barnen! 
De ska inte behöva se att jag skadar mig själv.. 
 
 
 
 

2. What part is most affected by it?

'
Jag har mest ärr på underarmarna, vilket antagligen är de vanligaste stället..
Vet att de finns många som tror att man gör illa sig där för att de ska synas o att andra ska tycka synd om en..
 
Vilket inte stämmer..
För mig har de inte alltid handlat om ångestlindrande utan oxå besatthet av blod och hur stort/djup ett ärr blir.. 
För min del så har jag bara "lyckats" med att skada mig så pass så jag blivit nöjd, just på underarmarna..
 
Tror faktiskt jag skadade mig mer på benen men dessa ärr syns betydligt mindre.. Jag blev aldrig riktigt nöjd med dessa vilket gjorde bara att jag skadade mig ännu mer på andra ställen..
 
Jag har fortfarande idag svårt att se mina ärr på armarna. Tankar dyker ibland upp på att jag behöver bara ett nytt djup ärr.. bara ett till.. de är en vanlig kamp, dessa tankar ska inte få vinna!