För negativt för att läsa....

'
Jaha, kväll igen.. som vanligt är dom värst.. 
Tankarna som går ihop i varandra och allt blir ett stort trassel.. 
De mesta är mest löjliga tankar som antagligen inte stämmer enligt andra, men som är sanna för mig.. 
 
Folk har sagt till mig att jag är en "bra mamma".. men ärligt talat.. Min sociala fobi och mina svårigheter för att vara på sociala tillställningar måste ju skada barnen.. Tanken på att ens barn vet att jag inte kommer om de skulle ha något speciellt i skolan typ klassfest o sånt, gör så sjukt ont.. Tänk att vara barnet som står där utan sin mamma medans alla andra har sina föräldrar där, måste vara hemskt och kännas som man är riktigt utanför.. *alla andra har normala föräldrar..*
T som behöver mer hjälp o stöd i vardagen, speciellt med sociala situationer då hon har autism... Detta är inte nått jag kan hjälpa henne med.. tänk om det skadar henne o blir lika skygg som jag då hon blir äldre..
 
Jag vill inte skada mina barn..  
Ibland känns de som att T skulle må bättre någon annnanstans..
Med någon som är bättre än jag, som kan göra sånt jag inte kan... 
 
När jag ser min son, när jag hör honom när han har en konversation med en vuxen, är jag är så sjukt stolt..
Han börjar bli stor, han är social, han är snäll, han är ärlig och är en underbar människa!!
Jag är livrädd för att mitt mående, mitt beteende, mitt hela jag kan bli en orsak till att han kanske börjar må dåligt... 
...............
 
Jag kämpar på.. mot mina egna demoner.. 
dom är så duktiga på att trycka ner.. 
dom hånskrattar..
Jag är värdelös och knappt ingen bryr sig... 
 
............
För ärligt.. 
hur ska man tro att nån bryr sig då de inte hör av sig.. 
tydligen är de bara jag som ska hålla kontakten.. 
jag fattar inte de där..
de känns som att de alltid varit jag som ringt folk i hela mitt liv..
när jag slutat ringa så är de som om kontakten avslutas... som om dom inte brytt sig tillräckligt för att vilja ha kontakt.. 
 
............
folk med depressioner känner sig såå ensamma, vilket är väldigt vanligt.. 
många av dom är inte så ensamma.. 
många av dom har faktiskt föräldrar som bryr sig.. syskon eller annan släkt...
vänner.. man känner sig bara ensam... 
önskar jag hade de så jag med.. 
men sanningen är att jag faktiskt är rätt ensam... 
jag har två pers i mitt liv som bryr sig.. 2 stycken!! 
Jag är jätteglad att jag har dom! 
 
önskar bara att jag slapp smärtan över att andra uppenbarligen inte är intresserad över att jag finns.. 
Jag kommer alltid vara "den där udda och osociala släktingen" eller "kompisens kompis som är konstig"
Detta är ren fakta!!! 
Den vanligaste kommentaren jag får då man träffar en kompis kompis och umgåtts en stund är:
"Du är inte som jag tänkte mig.." (då de upptäcker att jag faktiskt kan skämta och prata)
hahhaaha...
ingen av dom verkar fatta att de säger: Första intrycket av dig är negativt..
TACK!! 
 
...........
 
Att resten av livet vara den "udda/konstiga" är inget jag ser fram emot.. 
förstår inte syftet.. 
 
................
bläääää...
Nu har jag skrivit av mig lite, kanske går de att somna nu.. 
Imorgon är en ny dag, då slänger vi på leendet igen och låtsas att livet är toppen!
 
För visst är så de säger: De låter som att du mår bra nu.......
 
 
 
 
 
 
 

Jag vill inte skämmas längre..

'
Mitt liv har väl sett rätt normalt ut ända fram till för typ 4-5 år sen.. De var iaf då som "väggen" dök upp och jag krascha.. Visst har jag alltid känt mig annorlunda.. Alltid fått höra de.. 
De där med att få höra "att man inte duger" som barn är ingen hit, eller det var väl mer att de aldrig fanns någon bekräftelse för att dög som jag var..
Jag var barnet man skämdes för har jag hört.. 
Som 17-åring blev jag gravid och fick en mening med livet, jag gick på moln och allt var perfekt!
20 år och tvåbarnsmamma.. 
21 år och flytt till en stad 100 mil från uppväxtstaden (kändes helt okej, var inte så mycke för staden jag kom ifrån) 
 
Alla går vi igenom saker i livet som påverkar oss, vi har våra tuffa perioder som gör ont men förhoppningsvis också perioder av lycka.. jag har haft båda! 
Lyckan av barnen! 
Lyckan när dotterns hjärtoperation gick bra!
Lyckan av alla dessa stunder man haft med vänner man minns som extra speciella.. 
 
Sen de tuffa perioder som jag nu efteråt tror skapade väggen som jag krascha in i:
Att alltid känna sig annorlunda..
Mobbing..
Dotterns hjärtfel..
Pappas cancer och bortgång..
Det där med att en förälder dör och samtidigt "försvinner" den andra..
Dotterns diagnser och allt vad de innebär..
Separation och allt som skedde innan den..
De människor som fanns där för mig, som bara försvann.. När man plötsligt blir de "svarta fåret"..
..
Som sagt de är mycket man går igenom.. 
 
Men de är de senaste 5 åren som ändå varit värst.. De har hänt så sjukt mycket.. Jag har levt på en skör tråd.. Jag har verkligen sett svart, inte sett något annat.. 
Jag har längtat efter döden.. och för att vara ärlig så ja; de står självmordsförsök i mina journaler.. 
De är rätt skrämmande då inte ens tanken på ens egna barn kan få en att vilja kämpa.. 
 
Från att typ aldrig besöka sjukvården för min egna del till att de blivit en del av en.. 
Jag har varit inlagd på psyk minst 1 gång per år, kan dock inte komma ihåg hur många ggr sammanlagt.. 
 
Och så alla dessa diagnoser och "stämplingar"..
Dom kanske är bra.. Mycket av dom förklarar varför man är som man är, gör som man gör.. 
Samtidigt skäms man.. Jag skäms.. 
Jo, de är pinsamt att ha diagnoser.. men varför? Varför ska jag känna så igentligen???
Jag vill inte skämmas, jag vill våga skriva om dom och känna att det inte är något fel i att jag har de svårigheter jag har..
 
Jag fick först diagnosen Maladaptiv stressreaktion med ångest och nedstämdhet. Den togs dock bort då jag fick andra diagnoser.. 
 
Har blivit "stämplad" med: 
Adhd
Asperger
ångestsyndrom
sömnstörningar
stresskänslighet
depressivitet
självdestruktivt beteende
viss ätstörningsproblematik
..
Känns sjukt igentligen... 
 De är ju inte bara en sak.. 
men ska man se de positivt så går ju allt upp och ner.. periodvis har man ju mycket mindre ångest och inte är i någon depression.. vem vet, nångång i framtiden kanske man kan bli av med ångesten helt och hållet!
Det självdestruktiva och ätstörning har jag idag kontroll över, så de är skönt! 
 
Sen de där med sömnen.. de eviga problemet :p Klockan är nu 05:45 och inte sover man..
Jag har försökt.. och nu när jag skrivit detta ska jag göra ett nytt försök..
kanske går de bättre denna gång!

Hej!!

'
Hej A!!
Vill att du ska veta att du är underbar person och jag känner en enorm värme när jag har dig i min närhet. Önskar så att du slapp allt du går igenom.. alltid personen på sidan om.. alltid lite utanför.. ändå bygger du upp något eget och jag hoppas verkligen att ditt mående är bättre än för personerna som finns runt omkring.. Vill helst inte dra in dig i mitt egna mående och hoppas att jag inte allt är för genomskinligt.. Hoppas på att ditt liv blir så som du önskar! 
Hoppas att jag alltid får ha dig i närheten!
Kärleken till dig kommer aldrig dö ut!!
--------------------
Hej B!
Vet inte riktigt vad som hände, vad anledningen till denna situation är..
Kanske är de mitt ansvar, mitt fel !? 
Men ska jag vara riktigt ärlig så orkar jag inte bry mig.. Jag är van med att folk försvinner ur mitt liv, de hade dock varit lättare om jag visste varför.. De som är tråkigast är att barnen påverkas, de ställer frågor jag inte kan svara på..
Men.. jag har inte energin att försöka mer, de är bra nu..
Det är inte bara mitt ansvar att lyfta på luren.. Är så trött på att känna att de är de..
Så ha ett bra liv!!
Du vet var jag finns om du vill nått!
 --------------
Hej C!
Hoppas allt är bra med dig! Eller ska jag säga: okej! Att hålla upp relationer är jobbigt och tyvärr orkar jag inte med att hålla upp kontakten med dig! Det är inte nått personligt, du är en av de viktigaste människorna i mitt liv!! Ändå har jag inte orken, förlåt!!
Jag har periodvis väldigt dåligt samvete för detta, vet att du inte har de lätt.. men jag måste begränsa mig för att överleva.. tror du förstår känslan!
Du är en underbar människa och jag är så glad att fått spendera stora delar i mitt liv med dig!
Så mycket minnen; glädje och många skratt som jag kommer bära med mig resten av mitt liv!
Vem vet; en dag kanske vi träffas igen, när vi båda mår bra.. Pratar minnen och njuter över liven vi har!
-------------------
Hej D!
 Är så tacksam över att du alltid finns där för mig och mina barn! 
Vet inte hur jag skulle kunna klara mig utan din hjälp! så tack för allt
------------------
Hej E!
Jag känner mig så kluven.. har så svårt att förstå vad det är du verkligen vill säga med det du säger.. 
Jag vill så gärna tro att vår relation kan bli bra, men är inte säker på det och hur länge ska man försöka?
Ibland känns de som att jag borde släppa allt, "ge upp".. Men de är inte så lätt alltid.. 
Om du bara kunde förstå och acceptera att alla gör vi fel... 
På så sätt är vi väldigt olika, för dig är de alltid andras fel, för mig är de alltid mitt fel..
Man vill så gärna kunna förändra tankarna men tror dock inte att de är möjligt..
Är så kluven.. 
------------------