Världens mest negativa..

Önskar att måendet kunde hålla en jämn nivå.. det eviga upp och ner är så sjukt slitsamt.. kommer man nånsin få må bra igen?

För att vara ärlig så har livet de senaste 4 åren gått ut på att överleva och att leva så är inget kul.. De känns så värdelöst.. Jobbigast är skuldkänslorna man får över tankar man har.. Jo, jag önskar att jag inte fanns, jag önskar att mitt liv kunde ta slut nu.. Jag vet att de låter mörkt och hemskt, men de är sanningen och jag vet att folk i min närhet inte vill höra de.. Hur man kommer bort från dessa tankar vet jag inte, har inte lyckats de senaste åren så..

Ångesten över människor som uppenbarligen inte bryr sig blir kraftigare då de blir mörkare i huvudet.. Har aldrig varit en person som folk vill lära känna.. bara en person i bakgrunden eventuellt.. ett svart får.. ingen som i onödan skulle ringa mig.. inte ens när de gäller familj eller släkt..
Inte ens när livet var som mörkast, de gånger man bara sett svart, varit inlagd på psyk eller då jag gjorde ett suicide-försök fanns inte familj där.. de har inte varit där när jag fick mina diagnoser.. visst att de bor långt bort, men fick inte ens ett erbjudande på om de fick komma.. inge erbjudande om de kunde hjälpa eller nått..

Men vet inte om jag kan skylla på dom, säkert jag som skjutit bort dom.. Dock har man inte ork för annat då man mår som man gör..
När de är svart har man bara ork till att försöka överleva.. och knappt de.. sen har de sina egna liv o beskymmer (antar att alla har de)... känner mig sjukt självisk mitt i allt detta...

På nått sätt måste jag acceptera situationen, men de är svårt.. har inte lyckats än.. kommer man nånsin göra de?

Bläää på allt... andas och ta en dag i taget!


'

Kommentera här: