Jag vill inte skämmas längre..

Mitt liv har väl sett rätt normalt ut ända fram till för typ 4-5 år sen.. De var iaf då som "väggen" dök upp och jag krascha.. Visst har jag alltid känt mig annorlunda.. Alltid fått höra de.. 
De där med att få höra "att man inte duger" som barn är ingen hit, eller det var väl mer att de aldrig fanns någon bekräftelse för att dög som jag var..
Jag var barnet man skämdes för har jag hört.. 
Som 17-åring blev jag gravid och fick en mening med livet, jag gick på moln och allt var perfekt!
20 år och tvåbarnsmamma.. 
21 år och flytt till en stad 100 mil från uppväxtstaden (kändes helt okej, var inte så mycke för staden jag kom ifrån) 
 
Alla går vi igenom saker i livet som påverkar oss, vi har våra tuffa perioder som gör ont men förhoppningsvis också perioder av lycka.. jag har haft båda! 
Lyckan av barnen! 
Lyckan när dotterns hjärtoperation gick bra!
Lyckan av alla dessa stunder man haft med vänner man minns som extra speciella.. 
 
Sen de tuffa perioder som jag nu efteråt tror skapade väggen som jag krascha in i:
Att alltid känna sig annorlunda..
Mobbing..
Dotterns hjärtfel..
Pappas cancer och bortgång..
Det där med att en förälder dör och samtidigt "försvinner" den andra..
Dotterns diagnser och allt vad de innebär..
Separation och allt som skedde innan den..
De människor som fanns där för mig, som bara försvann.. När man plötsligt blir de "svarta fåret"..
..
Som sagt de är mycket man går igenom.. 
 
Men de är de senaste 5 åren som ändå varit värst.. De har hänt så sjukt mycket.. Jag har levt på en skör tråd.. Jag har verkligen sett svart, inte sett något annat.. 
Jag har längtat efter döden.. och för att vara ärlig så ja; de står självmordsförsök i mina journaler.. 
De är rätt skrämmande då inte ens tanken på ens egna barn kan få en att vilja kämpa.. 
 
Från att typ aldrig besöka sjukvården för min egna del till att de blivit en del av en.. 
Jag har varit inlagd på psyk minst 1 gång per år, kan dock inte komma ihåg hur många ggr sammanlagt.. 
 
Och så alla dessa diagnoser och "stämplingar"..
Dom kanske är bra.. Mycket av dom förklarar varför man är som man är, gör som man gör.. 
Samtidigt skäms man.. Jag skäms.. 
Jo, de är pinsamt att ha diagnoser.. men varför? Varför ska jag känna så igentligen???
Jag vill inte skämmas, jag vill våga skriva om dom och känna att det inte är något fel i att jag har de svårigheter jag har..
 
Jag fick först diagnosen Maladaptiv stressreaktion med ångest och nedstämdhet. Den togs dock bort då jag fick andra diagnoser.. 
 
Har blivit "stämplad" med: 
Adhd
Asperger
ångestsyndrom
sömnstörningar
stresskänslighet
depressivitet
självdestruktivt beteende
viss ätstörningsproblematik
..
Känns sjukt igentligen... 
 De är ju inte bara en sak.. 
men ska man se de positivt så går ju allt upp och ner.. periodvis har man ju mycket mindre ångest och inte är i någon depression.. vem vet, nångång i framtiden kanske man kan bli av med ångesten helt och hållet!
Det självdestruktiva och ätstörning har jag idag kontroll över, så de är skönt! 
 
Sen de där med sömnen.. de eviga problemet :p Klockan är nu 05:45 och inte sover man..
Jag har försökt.. och nu när jag skrivit detta ska jag göra ett nytt försök..
kanske går de bättre denna gång!

'

Kommentera här: