Humorn är på topp!!

'
Sitter och asgarvar till textraden;
"du kan behålla dina imovane för sist jag tog dom var jag stilnoct mitt på dan'. Get it?!"
(man kanske måste höra den för att hänga med)
bara älskar roffe ruff =)
 
 

Mycke nu

'
Det är mycket nu, livrädd för att det ska bli för mycke.. vill inte tillbaka dit, vill inte falla.. 
Så fort livet känns lite lättare, läggs mer press på mig än vad jag klarar av.. 

Även de bra sakerna som sker, skapar ångest.. mycket nya grejer som sker och jag ogillar skarpt nya saker/situationer!!

Jag har blivit beviljad en tvättmaskin i lägenheten!! Visst e de underbart!! MEN.. allt som kommer ske innan den väl står på plats och fungerar, känns som en mardröm!! Människor som ska dra el o vatten ska komma in i mitt revir, min lägenhet.. köp av tvättmaskin och transport av den hit.. hur går allt till? Får jag pengar först och sen ska jag betala allt?? Eller ska jag ge räkningen till de som har beviljat detta?? Livrädd för att något ska bli fel..

Tilda ska få börja på kortis!! Hon ser verkligen fram emot det och kommer bli bra när de väl kommer igång.. MEN.. innan ska de göras introduktion, en del samtal och så förväntas de att jag ska vara med där i början.. De föreslog även att jag kunde få sova där första natten... detta skapar ångest.. de jobbar visst nio personer där.. nio nya personer som jag måste vara social med.. att vara social är krävande för min del och de tar mycket på psyket, bara tanken är jobbig..

Sen är de mycket annat som sker runt omkring:
*Tilda ska börja ny skola i höst och möten kommer ske framöver med deras rektor, lärare och specialpedagog..
*Möte med försäkringskassan och arbetsförmedlingen, för att diskutera om vad som sker då sjukpenningen tar slut.. måste jag börja jobba? Får jag göra en arbetsförmågeutredning? Hur mycket krav får jag på mig??
*Eviga tjatet med läkaren om recept och sjukskrivning. Får inte recept på medicin för mer än en månad i taget, vilket börjar bli påfrestande att påminna dom hela tiden..
* Min PO, mitt stöd ska vara långtidssjukskrivning... och även om jag känner vikarien så blir detta en jobbig förändring..
*Allt pappersarbete och alla dessa ansökningar som aldrig verkar ta slut..

Men det är väl bara att ta ett djupt andetag och försöka ta en sak i taget.. 
Nu ska jag göra middag åt mig och tilda.. kanske bli de lite spel innan de är dags för tildas läxor och läsningen..

Jag har aspergers..

'
Det är nu ett år sen jag fick diagnosen Aspergers (och adhd).. men de är först nu som jag vågat ta fram papprena om utredningen som gjordes.. 
Sanningen är; Nej jag har inte riktigt accepterat och förstått det än.. Sjukt att de ska ta så lång tid innan man vågar ta itu med känslorna som skapas i och med att man får diagnoser.

Känner att jag igentligen inte fått någon riktig hjälp med att bearbeta och förstå min diagnos.. visst har jag min kontakt som jag går och pratar hos, men vi pratar mest om vardagslivet.. sen det där med att be om hjälp är inte så lätt när man helst vill låtsas att man är "normal".. de är först nu, ett år senare som tankarna kring bristen av info av mina diagnoser, dykt upp..

Aspergers.. Jag hatar de ordet, jag hatar vad de innebär.. Jag avskyr att jag har blivit stämplad: As/adhd människa.. 

Jag känner sorg.. Jag vill oxå vara "normal".. kunna bli "normal".. men jag kan inte bli botad, bara lära mig att acceptera att det är jag och fortsätta kämpa med det sociala.. De vardagliga svårigheterna.. Träna för att leva så bra som möjligt.. 

Jag skäms.. vi människor har inmatad i våra huvuden att man ska passa in i normer.. att man måste ursäkta sig och förklara sig, om man inte ser ut eller gör som alla andra.. så jag skäms och känner behovet av att alltid vara tvungen att förklara varför jag är som jag är.. och det är irriterande.. det är inget jag ska behöva göra.. jag går inte runt och säger: jag har aspergers.. ingen har med de att göra, ändå finns de något inom mig som skriker att jag ska förklara.. typ: 
"förlåt att jag är som jag är men de beror på..." 
"Jag vet att de är artigt att se folk i ögonen, så förlåt för att jag har svårt med de.."
" jaha, det där var menat som ett skämt/ironi. Förlåt förstod inte riktigt..."

Ironi och skämt.. förstår man inte sånt eller att de tar ett tag innan man förstår, så är man självklart dum i huvudet.. ärligt; alla har vi nog tänkt så nån gång.. att en person som inte riktigt förstår är ointelligent och osmart.. helt fel! Ändå kommer tanken automatiskt..

Mitt i alla känslor är jag oxå glad över att ha fått diagnoser som förklarar varför jag är som jag är och varför jag alltid varit som jag varit. :)
Alltid rastlös och uppe i varv..
Brist på tålamod och varför jag inte kan koncentrera mig på en sak mer än en kort stund..
Känslan över att inte vara som "alla andra"..
Varför jag har så svårt med det sociala samspelet, kallprat och kommunikation med nya människor..
Min besatthet av olika sysslor som nästan blir till ett beroende och som periodvis tar upp så mycket tid att de påverkar vardagslivet.. (spel, se film/serier, pussla osv..)
Och en massa andra saker som man upplever att man gör annorlunda..

Så mycket blandade känslor som snurrar i huvudet.. bearbetningen pågår och kanske kommer jag snart kunna acceptera: att jag är jag och jag är som jag är!
Att jag har Aspergers, men att det är helt okej de med!