#Blogg100 föräldraskap!

Att vara förälder är inte lätt. Inte heller att ha delad vårdnad med någon.
Det är iaf min syn på de hela. De känns hela tiden som att man "sänker sig" (förskönar ord) i alla diskussioner och vill hela tiden föra ett samtal, utan att de ska bli konflikter eller tjafs.. Att ha delad vårdnad, båda ansvarar för barnens bästa under den tiden man har barnen..
Jag har försökt så länge med mina barns pappa, föra diskussioner och undvika bråk..
Men jag börjar tappa tålamodet!!
 
Jag har i flera år försökt få honom att förstå att han måste vara mer aktiv då de gäller barnen. Han har inte gjort en läxa med barnen på över ett år och då har han ändå dom på halvtid. Han sköter inte deras hygien ordentligt utan ser det som att de är barnens ansvar (en 12åring och 10åring + olika diagnoser på vår 10åring). Han har inte förmågan att sätta barnen i förstahand  eller förståelsen till att han är förälder och dom är barnen,
 
Situationen denna gång är att Tilda (10 år) vill bo hos mig och ha umgängeshelger hos pappa. Anledningen är att hon tycker att pappa "alltid" är arg på henne. Benji VILL bo varannan vecka. Han anser att pappa ofta är arg då Tilda är i närheten. Jag har förståelse till att hon är krävande och man ibland inte riktigt orkar med hennes prat och hyperaktivitet. De betyder dock inte att andras brist på tålamod ska gå ut över henne.
Så vi provade i en månad med att hon var här. Efter det ville hon fortsätta så. Benji var oxå positiv för att få ha några dagar ensam hos pappa utan tilda. Men även om barnen vill ha de så, så säger deras pappa nej till detta. Han vill ha tilda på halvtid. Kan förstå han på sitt sätt, men samtidigt känns de väldigt egoistiskt av honom och han har inte alls utgått från vad barnen mår bäst av.
Jag kan förstå Tilda oxå, kan inte vara kul att umgås med någon som bara visar henne att hon hela tiden gör fel! Det är så många delar han skulle behöva förändra, försöka förstå. Att barnen ska duscha och tvätta håret minst 1 gång i veckan.. Att dom inte ska gå med samma kläder i en hel vecka. Att man byter om de är smutsigt och inte använda totalt för små kläder. Tandborsting och kamma håret varje morgon. Man måste ta matchen ang. läxor och visa sina barn, vad som är rätt och fel.
 
MEN nu börjar mitt tålamod ta slut!
Att prata med barnens pappa funkar tydligen inte och ingenting av de man säger går in i huvudet på honom. Allt man säger, möts av mer försvar än jag någonsin upplevt innan.. Allt man säger behöver inte försvaras.. Kan förstå att de är en naturlig reaktion men detta är något mycket värre..
Han fattar verkligen inte..
Jo, han är faan dum!!
Så nu funderar jag på att vända mig till familjerätten. Eller iaf försöka använda den anledningen för att barnens far ska förstå allvaret i det jag tjatat på honom i flera år om.
Är dock inte säker på att han har förmågan att förstå.
 
För att föklara lite tydligare vad jag menar med hans extrema försvar och varför jag inte tror att han vet hur en förälder ska vara kommer här några exempel:
 
*Jag: Benji tycker inte att du lyssnar på honom.
*Pappan: Men han lyssnar ju inte på mig, han går alltid därifrån.
(HALLÅ, Vem är föräldern? )
 
*Jag: Du måste försöka prata med barnen och förklara varför du blir arg eller sur.
*Pappan: Vadå, har dom sagt något eller ?
(ehh, ja det är ju vad detta handlar om och något vi pratat om mycket de senaste månaderna!?! )
 
*Jag: Benji tycker att de är skönt att få vara ifrån Sin syster i några dagar.
*Pappan: Ja, bara för att han då kan ha hennes spark! ????
Min motkommentar: Det handlar ju inte om det, Tilda är ju alltid i närheten pratar, sjunger, nynnar och rör på sig jämt. Du och jag har en hel vecka på oss att ta igen oss, men Benji är alltid med Tilda, varje kväll, året om.
*Pappan: Dom leker ju aldrig med varandra.
(åhh, slå en hammare i huvudet? )
 
*Pappan: Men Benji är så störande, går ifrån då man försöker prata och bara surar och muttrar.
*Jag: Du kanske ska fundera på varför de är så. Så är han inte här så därför kan de vara bra att tänka efter på varför.
*Pappan: Jag skiter fullständigt i hur han är hos dig.
(Ehh, okej??? )
 
*Jag: Mycket av barnens beteende har man själva lärt dom, oftast omedvetet. Det kan vara bra att reflektera över hur man påverkar sina barn.
*Pappan: *Ignorering* ... om barnen beter sig på ett visst sätt, gör jag det tillbaka mot dom.
(vem var förälder igen? )
 
*Jag: Du berättar att du mår psykiskt dåligt, de kan ju påverka din fadersroll. De bästa för barnen skulle ju vara om du tar tag i det.
*Pappan: Ja, de är många som säger det och vissa har ringt vc åt mig. men jag har alltid avbokat det. Men jag tänker inte prata med någon jävla psykolog, de är ju som att prata med en vägg. Dom fattar ju ingenting och dom känner inte mig.
(ojojoj..)

Jag skulle kunna fortsätta såhär hur längre som helst.. Finns så många dumma kommentarer som uttryckts..
Önskar att situationen var bättre, att man skulle kunna diskutera saker och faktiskt ta lärdom av varandras erfarenheter. Men börjar inse att de är totalt omöjligt.
Så nu är funderingarna kring om man ska ta ytterligare åtgärder eller inte!?
 
Jobbigt..
 

'

Kommentera här: