Kommer man nånsin över Känslan av otrohet?

'
När man lyssnar på låtar, brukar man ofta relatera till vissa saker i ens liv som sker eller har skett.. De gör iaf jag, kan jag inte relatera så tycker jag oftast inte om låten..

Dock börjar jag bli less på att så fort jag hör en låt om att bli sårad eller liknande, så dras tankarna direkt till för ett år sen.. Tankarna riktar sig alltid till kvällen så jag fick reda på vad du gjort mot mig, känslan av ett hugg i magen jag aldrig nånsin upplevt, paniken jag kände.. Kanske hade de känts lite bättre om du kunde stå för de du hade gjort, istället för att neka, vi visste ju båda vad som var sant.. 

Man har aldrig riktigt vågat prata om de, kanske för att man på något sätt skuldlagt sig själv.. Även om jag vet att de inte var mitt fel, så känns de ändå pinsamt.. Att nån kunde göra så mot mig..

Kommer man nånsin över hugget i magen, varje gång jag tänker på att du var otrogen mot mig?

Även då jag ser dig ibland, kan tankarna komma upp, jag känner mig äcklad.. Frågor som varför snurrar i huvudet, men har aldrig fått nå svar på de.. Sånt blir man frustrerad över, tycker att ärlighet i den situationen vore en självklarhet...

Att känna frustration är aldrig bra... Man blir elak.. Man vill såra.. Man vill skrika...

Folk tror att du e sååå snäll, att du aldrig nånsin skulle kunna göra illa nån... men om de vore sant, hur kunde du såra mig så extremt.. Hur kunde du vara så elak som frös ut mig från din vardag, aldrig var hemma, tog aldrig hand om dina barn och genom den metoden fick mig att avsluta de vi hade.. Jag kallar de feghet!!

Detta gör mig mest frustrerad, att folk tror en viss sak, men sanningen är så långt ifrån...

Detta är inget jag tänker på ofta, men ibland dyker de upp i huvudet.. Jag har kommit över att du var otrogen, men inte känslan av att få reda på de...

Önskar jag kunde bli din vän igen, men din attityd mot mig får mig fortfarande att känna mig värdelös, får mig att må dåligt och det är då, när jag pratar med dig, jag minns varför jag inte orkade kämpa för oss längre...

Tankar..

'
Senaste veckorna har jag haft väldigt mycke som snurrar i huvudet.. När kvällarna närmar sig, vill jag gärna starta igång musik och bara tänka..

Jag önskar bara att jag visste varför, visste vad jag tänker på.. man tycker ju att man själv borde veta sådant...

Jag är extremt "duktig" på att analysera mina egna tankar och känslor, jag maler saker om och om i igen.. kanske är de därför de känns som att jag lyckas bearbeta alla saker jag är med om..

så frågan är ju, vad är de nu?!? De har inte hänt nå speciellt på sistone, inget som känns som om de vore orsaken till den "oro" jag nu känner... Kanske dyker de upp så småning om, de hoppas jag iaf..

Är de sakerna med familjen som kommer nu? tycker dock att de e löst...

Är detta en reaktion efter allt med P? tycker jag borde va över de vid det här laget...

Jag får fortsätta grubbla vidare på vad de kan vara, starta igång den obligatoriska musiken och försöka komma på vad mitt huvud tänker på...