.

'

Stå för det du säger!

Hålla fast vid i dina beslut!

Mina barn..

'
..Är de stor skillnad på, även om åldern är rätt nära.. De är två år mellan dom biologiskt, men mentaltt skiljer de säker 4-5 år...

Benjamin, är nu 8 år och väldigt duktig kille! Han är väldigt snäll och duktig på att lyssna! Han är rätt så lugnt, även om han självklart (som alla andra barn), kan få sina "ryck" och kan leva rövare!! Pratas de om han i skolan så är de ord som "allmänbildad" och "intelligent" som kommer upp. Han har alltid varit tidig i allt (krypa, gå, räkna, alfabetet..) och är otrolig på att lära sig nya saker.. Jag trodde jag va bra i matte, men de dröjer inte länge innan han kommit i fatt mig, och då måste man ju tänka på att han bara är 8 år..

De finns så mycket man skulle kunna berätta om han, min otroliga lilla guldpojk! Men om man skriver allt för mycket känns de mest som att man skryter.. Ibland då folk frågar, så tonar man gärna ner de han kan, bara för att de känns som att berättar man om han är de som att skryta.. Men frågan är ju vart gränser går? hur mycket får man skryta om sina barn? Men alla föräldrar känner väl så, känner att ens barn är sååå duktiga, vad vet jag?

Benjamins mentala ålder ligger på minst 9 år iaf..

Tilda, som är mitt andra barn, är lite av motsatsen till Benjamin.. När man säger så till folk, verkar de som att jag ser benjamin som den bra och Tilda som den sämre... Vilket är helt fel!! Jag älskar mina barn lika mycket och för mig spelar de ingen roll, hur mycket de kan eller inte kan.. De viktigaste är att de mår bra, är glada och lyckliga!!

Tilda är 6 år och har precis börjat i förskoleklass, vilket man lite fasat för.. Orolig över hur de ska gå.. Är jag ju självklart fortfarande eftersom de bara gått en vecka, men hon verkar tycka de är kul och de är ju huvudsaken!!

Tilda föddes med ett hjärtfel och gjorde en operation vid inte ens 5 månader.. Sen gick allt bra, de lyckades täppa igen de hål hon hade och har inte haft några sådana besvär sen dess! 

Däremot vid 2 års ålder börjades de först uppmärksammas att Tilda inte prata lika mycket som de andra, men inget som togs så allvarligt på.. Jag tror hon var 3, kanske 4 då hon fick gå till en logoped för första gång.. Hon hade även fått en specialpedagog på dagis. Allt gick framåt, men i väldigt sakta dit.. Man fick känslan över att ju längre tiden gick, så vart glipan mellan henne biologiska och mentala ålder, större.. 

Man lärde sig oxå att förståelsen oxå var försenad, frågor som hur, var och varför, är inget man kunnat ställa till henne.. och har man gjort de så får man inte svar på just den frågan, utan hon svarat på annat.. Hon var 5 år då hon började förstå att bilar är farliga om man går rakt ut i vägen..

De e mycke svårigheter hon har gått igenom, även om hon ändå varit lycklig, levt i sin egna lilla "bubbla".. Jag kallar de så eftersom att de e exakt de hon gör, fantiserar hon om något, så har de alltid något med de hon själv har upplevt, alltså kan hon inte föreställa sig något hon inte varit med om.. Den lilla "bubblan" :) De e ju oxå en av anledningarna till att man är lite orolig nu då hon börjat skolan, att hon kommer upptäcka hur stor skillnad de verkligen är på henne och hennes jämnlika, att hennes lycka och glädje ska försvinna.. Men man kan inte göra så mycket åt de, utan hoppas på de bästa..

Senaste åren har Tilda varit hos olika människor, gjort många olika tester och mer kommer de att bli.. Förutom logopeden som hon besökt i snart 3 år, så har vi även träffat psykologer och specialpedagoger.. Maria, psykologen, gjorde en utredning på Tilda som visade att Tilda låg på en mental ålder på 3,8 år (jan -10), då fastställdes de att hon har en talstörning och de var även funderingar om hon inte oxå hade en förståelsestörning. De som även visade sig var att Tilda har försämrat minne, vilket gör att man måste påminna henne flera gånger för att hon ska förstå och kanske komma ihåg de hon ska göra...  Maria kunde dock inte säga, ifall de bara berodde på försening i utvecklingen eller ifall de var något annat (adhd, autsim..)

Nu har vi iaf skickats vidare, vi ska göra en utredning, v 37, där de ska kolla upp om de är så att hon kan ha någon autism eller liknande.. Känns som att något måste de ju vara, för hon har så många brister, så mycket som hon är försenad i...

Som jag skrev i tidigare inlägg, så tappar man ibland tålamodet, och ofta är de för att tilda inte lyssnar.. Jag har tidigare sakt att hon är lite bortskämd, att vi råkat skämma bort henne, för att jag vet känslan av att vara påväg att mista ett barn, känslan av att hålla om sitt barn och veta att hon är dödssjuk, jag vet hur de känns då ens barn ligger på operationsbordet och man vet inte om hon kommer klara sig eller ej.. Men de är först nu man börjar ifråga sätta sig själv, jag behandlar barnen likadant, så varöfr är inte båda bortskämda??

Jag tror att de ligger annat bakom de... Hon kan inte sitta still, vilket ofta är anledningen till att man höjer rösten.. Hon rör alltid på sig, dansar, hoppar, inte en lugnt stund alltså..

Hon har en lång resa framför sig och även om hon har alla dessa svårigheter så är hon min dotter och jag älskar henne över allt annat!!

Väntar med spänning på utredning faktiskt, se vad de har att säga..

Men oavsett så är benji & tilda mina små änglar som växer upp allt för fort!! Så jag får passa på att njuta av mys i soffan innan de blir allt för stora :)

*Känslan man känner för sina barn är obeskrivlig!*

Sina Barn..

'
..är ju helt klart de viktigaste man har.. De är mest värdefulla och inget skulle nånsin kunna komma före dom!!

Sen är de ju så att, iaf jag, vill ju att mina barn ska vara väluppfostrade och lyssna & bry sig om de man säger! Att vara en bra förälder är en stor utmaning, man skapar sina barn och lär dom de man kan och hoppas på att de blir en bra grund, som de sen kan bygga vidare på!!

Alla föräldrar ifrågasätter sig själv. Gör man verkligen rätt? är jag en bra förälder? tycker mina barn om mig? Är jag för hård mot dom? 

Jag tror att så länge man försöker, så kommer de bli bra! Jag försöker, jag vill att mina barn ska växa upp i en bra miljö och få de så bra som möjligt! De e det bästa man kan göra!! 

Självklart tappar jag tålamodet, kan bli arg och skrika (inte något man är stolt över), men jag berättar alltid för dom varför jag blir arg och visar sen hur mycket de betyder för mig! Att de är de viktigaste i mitt liv!! 

De viktigaste är att försöka! Att finnas där för dom!! Att även om man ibland tappar tålamodet, visar att man älskar dom!